WWW.SEAYAK.EU - official cyberhome of Lennart Bergström in translation
space space

Jag har deltagit i den tur i Ryska Karelen under sommaren 2012 som Finska Långfärdspaddlares Förening arrangerade.
 

 
Hela turen är uppdelad i två valfria delar. För mig och alla de andra börjar turen med en resa norröver från Helsingfors. Platserna vi skulle besöka i Karelen var Uhtua som numera sedan 96 heter Kalevala. Rakt västerut är man i höjd Haukipudas i Bottenviken eller i Sverige södra Piteå (Kråkviksudden). Vi paddlade övr sjöarna syd Kalevala och i älvar ner till Jyskyjärven och Paanajärvi. Därifrån blev det transport till Kem. Efter paddlingen till Solovetski beslöt jag att endast delta i första delen av turen. Åter hade min rygg fått nog.

Lördag 30 juni
Vid 8-tiden startade jag bilen. på 2 dagar skulle jag komma att köra ca 90 mil. Allt var lastat kvällen innan så jag slapp den morgongymnastiken. Jag hade tidigare lånat två böcker av Jim och skulle svänga förbi honom i Solna för att lämna tillbaks böckerna som var verkligt trevliga. Dessutom hade Jim fått låna en bok av mig. Jag var upp hos honom vid 11.45 och Gun hade gjort en jättegod sallad. Jim har tidigare träffat några av de Finska deltagarna i den paddling jag är på väg till. Det var trevligt att återse Gun o Jim, men alltför snart var det dags att ge sig av till färjan som jag med GPS:ens hjälp hittade trots alla vägarbeten. Jag stod bra till eftersom jag var bland de första som kommit. Inte fick jag köra på först inte, men kom då att tänka på att jag troligen skulle vara bland de första som lämnade färjan.
Det stämde. Jag förvånar mig över att man direkt från färjan hamnar i trafiken med trafikljus o annat. Med 2 max tre bilar åt gången tömdes färjan med tiden, men det hade jag inte ont av eftersom jag redan kommit av och kunde köra hem till Tuomo Orpana som jag skulle hämta upp. På så sätt hade jag såväl vägvisning som sällskap de 60 milen upp Kuhmo.

Ytterligare 2 färjor var på utgående akter om oss. och skärgården passerade revy för oss. Man inser snart att färjan är hög när man får en helt annan vy än från en kajak.
Efter en öl och en macka gjorde jag lite inköp i taxfree. Sedan satt jag i aktern på soldäck och försökte lokalisera mig. Inte gick de inte eftersom jag inte hade karta eller sjökort och tyckte att färjan borde ha en skärm där man ser positionen. Nåja! Tids nog var det dags att uppsöka kojen eftersom morgondagen skulle bli lång.
Före frukost gick jag ut på soldäcket. Det var kraftig dimma och regn så matsalen och frukosten smakade bättre. Tuomos bostad hittade jag relativt lätt, men även här var det vägarbeten som GPSen inte hade reda på. Jag skulle svänga in på återvändsgator och passera ett plank för att sedan svänga vänster. Med Tuomo i bilen var det skönt att stänga av GPSen och slippa höra "Vi räknar om rutt" hela tiden. Trots att vi var de sista som startade från Helsingfors kom vi först upp till Kuhmo om man räknar bort Mats Ceder som kört från Åbo, men vi var snart samlade.

Strax efter oss kom det ekipage som vi passerat på vägen. Tuomo och Mats språkas vid. Mats paddlade för övrigt HBB 2010 så till namnet kände jag honom redan och var väl den i gruppen som tala bäst Svenska. Två kajakkärror skulle transportera våra kajaker och täckte de båda etapperna så att de som skulle återvända efter att vi besökt Solovetski hade sina kajaker tillsammans och vi som skulle fortsätta hade våra på en mindre kärra. Tyvärr var det bara plats för 4 kajaker så min fick ligga skavfötters med Johans kajak.
Våra privata bilar fick bli ståendes på campingen och två minibussar skulle sedan komma och ta oss och kärrorna.
Måndag 2 juli
Idag börjar turen. Härifrån Kuhmo skall vi till gränsövergången Vartiuksen och via Kostamus (Kostomuksja) transporteras vi sedan till Kalevala.

Vid de olika passkontrollerna hade vi inga problem som inte kunde lösas. En av kärrorna stod i fel ägarnamn, men några fax löste detta. På Ryska sidan blev det lite papper att fylla i. Såväl för inresa av sig själv och kajak. Samtidigt skulle även samma papper fyllas i för utresa.

Den första lappen för person stod uppgifterna på Engelska medan formuläret för Kajak stod på Finska som jag inte förstod förutom Ryska som jag heller inte behärskade, men fick hjälp av de andra. Detta formulär med flertalet uppgifter på andra sidan dög sedan inte när vi skulle passera ut. Tulltjänstemannen gillade inte at Finska stod med och fick nytt på enbart ryska, men det var ju tur att vi hade ett facit.

Resan gick vidare och de första hundra metrarna gick väl an, men sedan var den fröjden över. Vägarna blev otroligt dåliga. Vi hade ett antal mil att färdas, men tvingades ner i farter kring 7 km/tim när man kunde se hur stora groparna var. Oftast såg man inte det så det skuttade ordentligt timme efter timme. Vi stannade och kontrollerade kajakerna gång efter annan och det dröjde inte länge innan skador visade sig. Det slutade med 4 skadade kajaker. På den kärra vi hade saknades ordentliga vadderingar på strävorna kajakerna vilade. Vi stretade vidare till kajakernas fortsatta skador. I Kostamus blev det en bit mat och snart skuttade vi vidare mot Kalevala. Eftersom det är fullt dagsljus dygnet runt saknar jag notering om när vi kom fram. Jag tror ingen brydde sig egentligen för nu gällde det att laga kajakerna. Genom ödets försorg var det min kajak som hade blivit mest skadad, men jag har ju också en del vana från andra reparationer och nu gällde det bara att kunna komma vidare utan tanke på utseende.

Vi hade åkt igenom Kalevala ut till det hotell som stod för våra visa. Här står värdinna och talar med Tuomo medan Mara rättar till håret. Vi befinner oss i före detta Finska Karelen och Finskan är inte helt glömd, men Tuomo kan lite Ryska också. Kajakreparationerna skulle vi ta i morgon när vi köpt material.


Foto Jaakko Sinkko - Kajakreparation
Här ligger Harri Grönholm, Johan Holmberg och jag själv upptagna med en av min kajaks skador.

Alla kajakerna lagades och kunde användas. Vi var således färdiga för avfärd, men det var passförfarandet som tog ytterligare några timmar innan vi fick tillbaks våra pass. Slänten ner till vattnet var brant och strandremsan var smal o stenig, men vi lyckades ändå få ner kajakerna, lastat dom och komma iväg.
Det var skönt att äntligen slippa alla gupp trots att det var gott om vågor i den medvind vi hade. Jag tror inget kan jämföras med de vägar vi åkt på.
Hur kommande transporter skulle påverka kajakerna återstår att uppleva. Två sjöar stora som innanhav skulle korsas på längden och vi kom iväg vid 18.30 ungefär, men vad gör det när det är ljust dygnet runt. Vi slog läger sent den kvällen eller var det tidigt nästa morgon? Vi paddlade sedan ner till sydänden av nästa sjö där vi hittade en härlig sandstrand. Utefter sjöarna var det endast stora träd fram till vattnet. Naturen var helt vild och orörd utan minsta bebyggelse. Medan vi paddlade på första sjön la vi märke till att det inte tycktes finnas minsta liv i vattnet och inte heller fåglar. Nästa sjö såg vi lite liv och givetvis undrade man vad det berodde på. Strax efter vi lämnat sandstranden morgonen därpå kom vi till ett kraftverk som vi fick ta oss runt genom att bära kajakerna.


Kvällspaddling eller var det natt egentligen.

Foto Jaakko Sinkko - Skön morgon, men stor nivåskillnad

Hjulen vi hade i den grupp som skulle fortsätta tiden ut användes flitigt på den slingrande stigen. Nivåskillnaden är rätt bra ner dit kajakerna fick ta landvägen. Givetvis hade jag fått ont i ryggen av den hårda paddlingen, men fick mycket god hjälp av alla de andra. När vi kom till Jyskyjärven pausade vi och gick runt i samhället. Några bilder från min andra kamera har jag ...

På vägen in passerade vi under en träbro gjord i mycket kraftigt timmer. Alldeles bredvid såg man landfästet efter en tidigare bro och man kan misstänka att när bron skall förnyas bygger man på det lediga landfästet och slipper därmed göra om väganslutningen. Vi paddlade längre in och kom fram till en stadig hängbro och ännu längre upp i älven kunde man se ytterligare en hängbro.

Monument av olika slag är mycket vanliga i Ryssland. Vad sedan denna målade kåk har för ställning i samhället undgick mig, men butiker tycks vara blåmålade. Samma färg vart man än kommer.

Inte dröjde det länge innan Tuula, Laura och Harri hittat glass och slog sig ner på trappan. Hängbron fängslade mig och gick upp på den. Den var lika stadig som den såg ut. I byn fanns en kyrka lika liten som byn. Inget vräkigt monument med mest tomma platser under bruk.

Det var dags att paddla vidare, men jag hann med att ta en bild på ett typisk Ryskt bygge. Fönstren sitter lite hipp som happ och är en vanlig syn och färg använder man mycket sparsamt.
Jag tog en del bilder som gått förlorade. Egentligen var det mycket som inte stämde för mig inför denna tur. Utskrift av kartor hade jag inte gjort eftersom jag lägligt fick fel på skrivaren sista dagen hemma. Dessutom visste jag inte vilket område vi skulle paddla i. Informationen hade troligen bara varit på Finska, men jag hade tänkt gå på den ursprungliga planeringen och det hade dugt gott. Eftersom jag bara kunde följa de andra är det svårt att nu i efterhand markera var vi gjort de olika stoppen. Vill allt sig väl kommer jag nog att få lite bilder. Det var många kameror som arbetade flitigt.
När vi tagit oss förbi kraftverket var vi inne på älvpaddling och ner till Paanajärvi skulle nivåskillnaden vara 3 meter. Alltså kunde vi förvänta oss mindre forsar och dom kom snart eller rättare sagt vi nådde dom snart. Vi synade varje fors noga för att om möjligt upptäcka ev. stenar i vår väg. Ibland fick vi trixa lite men alla kom igenom de 5 forsar vi passerade.

Vid en fick vi bära förbi kajakerna, men möjligen hittade jag en väg man kunnat klara om man inte hamnat i röda linjen, men det var så dags när kajkerna snart burits ner. Vid en annan släppte vi kajakerna i ett snöre före oss när vi gick förbi forsen på flodbanken. Efter varje fors ökade strömmen i älven så vi hade god hjälp av den när vi paddlade neråt. Trots det paddlade vi hårt vilket inte var rätt medicin för mig. Vi var uppe i 9-10 km/tim, alltså över 5 knop om inte mer. Varför vi jäktade på det sättet förstod jag inte, men försökte hänga med.

En kväll hittade vi en skön plats på en ö i älven. Efter långa paddlingar smakar det alltid gott med mat och samlades runt den eldgrop som fanns där.
I bilderna ser man Harri Granholm och Jaakko Sinkko; Tuula Äärelä och paret Christina o Andreas Lindell; sedan har Johan Holmberg kommit till på tredje bilden och sist Tuomo Orpana med Mats Ceder i bakgrunden. Mygg o knott var en ständig plåga. På en del platser kompletterade av bromsar som vid Öregrund kallas Nitar eftersom dom nitas.

Överallt såg vi stora områden med döda träd. Vattennivån hade höjts något och en del träd drunknade och står som pålar ute i vattnet andra står för sumpigt. Nu är det tal om att dämma ännu mer och höja vattennivån med 8 meter. Kanske är vi bland de sista som färdats genom landskapet. Någon avverkning av all skog sker inte. Den går förlorad och är ett stort slöseri. Jag har sett tallar med 0,5 meter i diameter på stammarna. Dessutom mycket raka o fina. Rena drömvirket.

I Paanajärvi skulle vi övernatta och som vanligt var det ingen som riktigt visste vad som var på G, men sådant brukar lösa sig när planen klarnat. Vi hade drivit ner en bra bit och skulle tillbaks upp mot färjeläget. En lätt stagad Ryss ville bogsera med sin båt o snurra, men alla vinkade vi avvärjande. Tyvärr fick han tag i bäröglan på min kajak och började bogsera trots mina lönlösa protester. Det var varmt så jag hade inget kapell. När han plötsligt ökade farten väl mycket kom hans aktersvall rakt in i sittbrunnen och jag välte. Taskig historia idag, men en rolig i morgon - kanske. Hoppas jag. Dyr var den åtminstone. Jag kunde konstatera att mina solglasögon av hög kvalité gått förlorade och kameran med alla bilder med dom. Därav har jag mycket sparsamt med bilder.


Bilden lånad från Google World.

Detta ser väl snarast ut som en pråm för transport av djur till någon ö, men är faktiskt en bilfärja. Tidigare när man kikade på bilder utefter tänkt färdväg sa dom inte så mycket. Nu känner man igen många platser och får ett annat intryck av bilderna. Färjan drivs av en dieselmotor på ena sidan som drar i en wire och manövreras från samma plats som motorn är på. Vi kikade in i motorrummet. Allt verkade något överdimensionerat, men klarade då slitaget utan att braka samman. Oljan låg tjock på egentligen allt. På denna färja skall vi åka till andra sidan.


Två bilar kan den ta åt gången.

Efter en natt i tälten var det så dags att lasta kärrorna för transport till Kem. Överfarten gick bra och sedan var det gropig väg 1,6 km innan belagd vägbana skulle komma. Det tog en evig tid och när den väl dök upp visade det sig att den var minst lika gropig och ibland saknades beläggningen på halva bredden. Vägen var hela tiden bred eftersom det finns gott om plats i Ryssland. Med tiden kom vi ut på stora vägen mot Kem, men stannade först för att kolla kajakerna som visade sig ha klarat resan bra.

Vi la ner kajakerna i en vik. För tillfället var det ebb. Tidvattnet varierar med månfaserna mellan 1 - 2 meter. Alltså god anledning att alltid räkna med 2. Vi är inne på hotellets område dit vi fick köra via en vaktad infart. På parkeringen skulle bilarna ställas när vi lastat av kajakerna så det kändes tryggt att lämna dem på vaktat område. Längre ut var bryggan varifrån färjan till Solovetski gick och där fanns även en restaurant som vi senare besökte. Man ser på vägen ut hur taktiken är att bygga vägar. Man planar inte ut nivåskillnader. Om högarna med jord ligger där för kommande arbete eller för att det inte finns plats på andra ställen. Jag tror trots allt att något är på G.

Vi flyttade sedan ner kajakerna närmre vattnet som nu var på väg att stiga. Min kajak låg med aktern i vattnet och det dröjde inte länge innan jag kunde sätta mig i den och också paddla ut. Vattnet steg snabbt. Alla paddlade vi ut bland öarna söder om Kem. några skulle ta färjan och stannade på en lämplig ö över natten och vi andra fortsatte en god bit till så att vi delade upp överpaddlingen i två etapper om ca 3 mil. Mellan öarna virvlade tidvattnet oberäkneligt. Hela Vita Havet har mycket egendomliga strömfenomén och det finns faktiskt speciella sjökort med strömmarnas olika områden markerade. Vi hittade en härlig plats att övernatta på och dagen efter skulle vi passera öppet vatten med en nordlig ström och därefter en sydlig. Vi försökte lägga paddlingen till den tid när strömmarna var som svagast och hade också tur med att vinden var svag, men kall. Många har försökt paddla ut till Solovetski, men fått vända.


Foto Jaakko Sinkko

delförstoring - Runt udden mötte vi mycket kraftig ström, men tog oss förbi strömfåran.

Fem stannade kvar över natten på en ö och tog sedan färjan ut till Solovetski. Sju fortsatte till en annan ö lite närmre överfarten. Vi tillhör därför det fåtal som lyckats. Det var alltså här jag tog fel beslut genom att trots plågor paddla vidare. Jag hade mått bättre av att ta färjan. Sedan paddlingen mot Jyskyjärven var jag tvungen ta tabletter mot värken. Eftersom dom är starka blir jag lite snurrig av dom och det är knappast lämpligt när man sitter i kajak så det gällde att försöka avväga bruket. Väl ute på Solovetski fick jag öka doseringen. Jag avstod från den guidade turen i klostret och stannade kvar i vårt läger. Jag försökte röra mig lite och se denna unika ö med sina byggnader. Bakom klostret finns en sjö som har rent vatten. Den är reservoar till klostret. En gång i tiden var klostret självförsörjande och än idag går boskap fritt i Solovki som staden heter.


Klostret är helt byggt i sten och det är inte än att man förundras över hur stora stenblock som använts och undrar hur hanteringen var.

Detta är hur det kan se ut när det är någorlunda vårdat. Faktiskt ser allt relativt rakt ut.

Bakom slottet fann vi vad vi sökte - Posten samt en souvenirbutik.

Bland alla byggnader dominerar givetvis klostret som synd på långt håll. Ön har en brokig historia. Bland annat har här förvarats 80.000 fångar varav hälften avrättades. Detta upphörde 1939. Under åren från tidigt 1500-tal har mycke skett på denna ö. Bland annat har den ryska ishavsflottan haft sin bas här fram till 1990. Redan i början av 2000-talet besöktes ön av 20.000 pilgrimer, men är bara en del av alla besökare som växer stadigt varje år. En dag cyklade några upp till den plats där man troligast skulle kunna se vitvalar (Belugas), men kom något besvikna.
Under mitt besök fick jag tag i ett Engelskt häfte om Solovki där detta flygfoto finns, men i bra mycket bättre kvalité. Jag är alltjämt lite förvirrad över namnet på ön, staden och klostret. Ibland avses klostret under namnet Solovki och ibland staden, men även öns namn Solovetski (Solovetskiy eller Solovetskij) förekommer. Så länge man vet var man är spelar det väl ingen roll. Sötvattenreservoaren är den till höger i bild och posten ligger en liten bit till höger på vägen just ovanför sjön. Till vänster om klostrets nedre del står en ensam vit byggnad. Nedanför den är en lite hamn skydda från tidvatten med en slussport. Tidigare användes den som torrdocka. Man tog in båtar, stängde porten vid flod och fyllde på med vatten från sjön, körde upp båtarna på grässlänten och släppte ut vatten vid ebb och stängde porten igen medan arbete pågick i torrdockan. Man utnyttjade vattnet till mycket. Totalt hade man ca 8 meters fallhöjd ner till havet som syns till vänster i bild. Sötvattensjön heter Svyatoye. Tänk vad jag kan med hjälp av karta. Själva samhället ligger i bild nedanför, men i reality-nivå räknat ovanför klostret. Det är alltid svårt att se i vilken byggnad butiker ligger. alla är lika och omålade. Fönstren ser helt ordinära ut och används inte till skyltning. Vi hittade till o med en bank längst bort i samhället. En liten separat byggnad som hade öppet ett fåtal timmar per dag trots många kunder. Jag iddes inte vänta ca 45 minuter och snålade in på pengarna. Eller helt enkelt kunde jag inte stå längre. De var dags för fler piller. Sådana blev mina dagar på ön och jag beslöt att ta färjan tillbaks och avstå från paddlingen.

Med hjulens hjälp lyckade jag få upp kajaken från stranden och kunde sedan rulla bort den till färjan. Vid ombordstigningen visade det sig att jag blev tvungen tömma kajaken eftersom den skulle lyftas upp så att säga till andra våningen. Återigen kom hjälpsamma händer och gjorde lyftet åt mig.


Jag var i mycket god tid och såg en hopfällbar kajak som var på väg att tömmas. Jag tog kontakt och det visade sig att dom paddlat bort till skådeplatsen för Belugas utan att se någon, men på återvägen kom dom i ett område som valarna använde barnkammare och dom såg sitt lystmäte av valar i alla storlekar. Själv hade jag inte sett någon, men kan avslöja att på återvägen med färjan såg jag vitvalar. Dom kom upp för att andas och ett tag låg dom högt i vattnet så deras vita kroppar syntes tydligt. Således hade jag såväl paddlat på Vita Havet och även sett Vitvalar. Jag var trots allt rätt nöjd. Åter till paret jag träffade. Han var mycket riktigt att anses som tysk eftersom han bodde i Tyskland, men var Ryss från början och hette Eugene Rojkov. Hans sällskap Heter Elena. När vi hade hälsat tog han fram en god Irländsk Whisky (Bushmills) - mycket god och det blev både en o två. Jag hoppas han hör av sig så att jag får hans namn igen efter jag o namn oftast går skilda vägar. Av att jag kunnat skriva in hans namn ovan framgår att jag fått kontakt med honom. Jättetrevligt. Medan jag minns går namnet in i glömskan. Mitt vanliga problem således. Nåja. Han började snart prata med de andra eftersom dom nu kommit ner till färjan och han var mycket hjälpsam mot alla. Både vid lastning och avlastning. Själv behövde jag inte göra ett dugg och skämdes över mitt handikapp.
Efter hemkomsten har jag haft mail-kontakt med Eugene Vi har sas bytt bilder med varandra. Mitt ynkliga arkiv kompenseras av Eugenes. Här är en länk jag just ni i mitten augusti fått från honom tagen när dom mötte Vitvalarna
© Eugene
Dom förefaller lekfulla och vänliga. Man kan, kanske med viss risk, våga sig mycket nära dom.

Från färjan slängde jag en blick bakåt mot klostret. Hemfärden hade börjat.

Trots mina problem tycker jag resan varit mycket trevlig. Ända från början kände jag mig välkommen i gruppen. Det var hela tiden god stämning. Tack vare de andras hjälpsamhet kunde jag fortsätta trots att ryggen hindrade mig. Någon gång lyckades jag bättre med att hålla gruppens paddeltakt, men oftast hamnade jag sist och kämpade mot smärtan. Vi såg intressanta platser och jag kunde tyvärr bara skumma lite på ytan. Det hade säkert varit än intressantare att fortsätta med turen sista del också. Trots det kände jag mig inte besviken. Det skulle bli mycket skäönt att komma hem och smälta upplevelserna och ta hand om ryggen lite. Jag riktar mig därför till deltagarna och tackar för deras hjälp i olika situationer och hoppas återse dom någon gång.

Min kajak lastade på den kärra som skulle vända hemåt. Efter en övernattning på hotellet i Kem började hemfärden som avlöpte utan missöden eller krångel i tullen. Vid 6-tiden kom vi tillbaks till campingen utanför Kuhmo. Jag hade fått sitta fram i bussen och satt därför bekvämt och med tabletter var jag ganska smärtfri, vilket gjorde att jag somnade lika ofta som jag vaknade när huvudet föll ner. Trots det sov jag bättre än på länge. Jag flyttade över mina saker till bilen och började köra till Helsingfors. Jag hade ju sovit rätt mycket redan. GPS:en fick fnatt och efter några kilometer på anvisad väg började den tjata om att den räknade om rutten och ville jag skulle vända. Jag gjorde så och kom in på den nu anvisade vägen där rutten åter räknades om och nu skulle jag ta den jag först tagit och jag slog dövörat till ev. helomvändningar. Eftersom jag tagit tabletter i rätt så riklig mäng tog jag det försiktigt. Dessutom var det lite trafik på natten så jag kom tidigt till Helsingfors och hittade terminalen som inte var öppen. Jag behövde boka om biljetten. När jag väl kunde göra det fick jag höra att färjan var fullbokad med bilar medan hyttplats fanns. Det händer ofta att några inte kommer och det fick jag chansa på. Återgick till bilen och sovandet. Klockan var snart 16.30 och bilarna började släppas in. Jag fick stå lite avsides och vänta tills alla kört fram till färjan innan jag släpptes vidare till färjan. Det fanns platser kvar men också några bilar som väntade. Slutligen fanns en god plats kvar, men en lastbil vinkades fram och jag fick stopptecken. Jag fick av någon anledning betala 100:- extra när jag släpptes vidare. Jag gick in till terminalen och frågade om möjligheterna att komma hem via Åbo. Färjan skulle gå 20.55 och det fanns en plats kvar som dom bokades för mig. Med svårigheten att hitta terminalen i Helsingfors med GPS:en bad jag om adressen i Åbo och fick den. Jag hade lite bråttom och började köra när GPS:en inte hittade den angivna adressen i Åbo. Jag behövde bensin och svängde in på en mack. Där frågade jag om dom visste adressen till terminalen eller kunde leta fram den. Hämtade min GPS och lämnade den tillpersonalen som hellre pratade Engelska än Svenska. Jag gick ut till bilen igen och när jag kom in igen hade dom slagit in adressen åt mig och jag kunde köra vidare. Jag hamnade på samma gata som tidigare där jag skulle höger och forcera ett plank innan jag svängde vänster. Detta påminner mig om väganvisningen via Eniro där jag hamnade tillsammans med Ulf när körde via en gårdsplan in på en skogsväg aningen sämre än de Ryska vägarna eftersom det gällde att väja för stenar o stubbar samtidigt som man höll sig kvar på stigen, men fram kom vi och det gjorde jag nu med. Med 10 minuter till godo körde jag på färjan. Från soldäck tog jag en bild över Åbo.


Hemresan var igång och en kinkig bit var avklarad. Jag hade kört genom många regnskurar under natten, medan det var uppehåll tiden (12 timmar) jag var i Helsingfors oförmögen att röra mig längre sträcka.


Det blev kväll och jag uppsökte tacksamt kojen. Efter kväll kommer morgon och vi var på G genom Stockholms skärgård i kraftigt regn. Jag hade vaknat sent och fick slänga i mig lite frukost efter att ha stått o köat för att betala det jag försett mig med. Resterande ca 30 mil hem gick bra och det var egentligen skönt att vara hemma igen, men ännu har jag inte kunnat packa upp allt som ligger tappat på golvet. Nu kan jag ta piller i den mängd jag tvingas till och har fått komplettering av smärtstillande. Jag tror att det börjar gå på rätt håll med mitt diskbråck och ser fram emot att slippa pillren. Snart skall jag smida planer för någon paddeltur på västkusten. Den envisa kylan skall väl ge sig någon gång. Kanske får vi en strålande Augusti.