WWW.SEAYAK.SE - cyberhome för Lennart Bergström
sidrurbrik
space space

Efter vinterveckan i fjällen som slutade med vrickad fot var det hög tid att försöka förbereda sig inför kommande äventyr.


Vad hjälper det att man vill få ordning på sin träning när vädrets makter tycks sträva åt ett annat håll. Dessutom jäklas ryggen av utebliven paddling. Månne var det latmasken jag väckte i roddapparaten häromdagen. Nåja, jag fick träna att ligga overksam i sängen en dag innan jag var igång med... Kicka på sidan pärlan! Så ser Du vad jag åstadkommit. Helt overksam är jag således inte och det är bara 30 dagar kvar till planerad start! Hur går det med den frågar jag mig.

Den 19 april startade jag från Svinesund. Det var ännu relativt kallt ute. Åtminstone på nätterna. Det var väl dom och vattentemperaturen som delvis tog knäck på mig den första tiden. Jag har för (o-)vana att leva barfota när jag paddlar. Det blev svinkallt om fötterna när jag klev i eller ur kajaken. Sedan tog det timmar innan känseln kom tillbaks. Då var det dags att antingen kliva i eller ur kajaken igen. Väl nere i Stocken fick jag låna en riktigt varm o skön sovsäck av Tomas. Det blev min första varma natt. Jag fick tillbaks mina fötter strax efter jag nattat. Dagarna var sköna med svaga vindar o sol, men den vind som kom var isande kall från norr. Ryggen var konstant kall medan framsidan var svettigt varm. Inte helt oväntat fick jag en ordentlig förkylning av det, men paddlade vidare. Dessutom köpt jag en billig sovsäck av Reidar i Marstrand att komplettera min ordinarie med.


Klar för start - innan starten gått

Morgonfrosten på kajaken har tinat och med tiden kom jag ner mot Göteborg

Som sagt - jag tog det lugnt. Helt i samklang med vädret. Men det skulle bli sämre.


 

Via Rivö i vanlig ordning blev det stopp för dåligt väder redan vid Särö (Stubbholmen)
Efter en dags vila försökte jag komma vidare, men landade vid Låddholmen redan.

Hm! Det går inte som planerat, men varför pressa sig till saker man inte bör. Jag var ute o gick så att benen fick sig en omgång medan jag ansåg mig inblåst där på Låddholmen.
Stärkt av vilan paddlade jag sedan vidare. Det blåste en del, men inte särskilt besvärande till en början. Givetvis var jag mitt ute på Kungsbackafjorden när vinden från ost friskade i. Var söker man lä mitt ute på en fjord? Jag kämpade vidare men i en omväg för att om möjligt få lite skydd av öarna innanför mig. Hellre tar jag rak motvind en stund än skvättig sidsjö länge. Vattnet var ju kallt. Med vind o sjö snett akterifrån rundade jag slutligen udden före Bua. Där kylvattnet från Ringhals släpps ut, passade jag på att värma händerna innan jag ganska trött gled in i Bua hamn.

Ryggen krånglade en del för mig, men jag fortsatte så gott jag kunde. Dis eller dimma var ofta förekommande. Jag närmade mig Laholmsbukten och undrade stilla hur vädret skulle vara då. När man närmar sig Skallekroken ser man en mängd stenar i vattnet dessa löper långt ut från land, men jag siktade in mig på en glipa närmre land. Givetvis överraskades jag av dimma som kom in. Min tänkta passage försvann i mjölken. Jag hade sett en fiskare i en viss bäring utåt och mindes bäringen. Valde jag den vägen skulle jag med all sannolikhet gå fri från alla stenar. Efter en stund paddlade jag mot den svaga ljusgården solen bildade och visste att jag skulle komma in mot land igen. Luckan till GPSen hade jag glömt låsa upp innan jag startade så den kom jag inte åt. Några klippblock dök upp i dimman och givetvis undrade jag var jag var innan jag fick se stenpiren vid Skallekroken i dimman. Där blev jag kvar över natten. Morgonen var härlig och jag frigjorde GPS-luckan och gav mig av. Tur var det. Jag hade inte paddlat långt innan dimman åter låg tät, men med hjälp av GPSen paddlade jag glatt vidare mot Skälvik. Där hann jag ta mig en fika och promenera till butiken tills jag kunde se att paddla vidare.


 

Morgon i Skallekroken följd av dimma i Skälvik efter att GPSen verkligen gjort tjänst.

När jag med tiden kom ner mot Skåne och passerat Öresundsbron efter övernattning på Ven på stilla vatten var det skönt att landa för natt i Klagshamn. Vid paddlingen från Ven fick jag hålla uppsikt över sjöfarten. Jag diagonalade över den östra farleden och korsade inseglingen till Malmö. Containerfartygen är stora och kommer snabbt. Vid några tillfällen försökte jag göra mig så synlig som möjligt genom att vända bredsidan till och gick fri.

Tids nog hade jag avverkat vår västra kust och skulle paddla genom Falsterbokanalen. Det var jättevarmt den dagen och det tog på krafterna. Jag landade på östra sidan just vid kanelens början. Jag skulle rasta och uppsöka en butik för proviantering. Når jag kom tillbaks till kajaken stod Sjöräddningens personal vid kajaken. Hade jag varit i vägen? Nejdå! Dom tittade på kajaken och gav mig komplimanger för bygget. När jag sedan skulle ge mig av gick linan till roderuppfällningen av. Jag fick landa igen. Jag vet hur svår den är att byta. I Råå hade jag turligt nog köpt extra kevlarlina, men att sticka i den ... ? Till 95 % gick det bra innan det var stopp. En tunnare lina är bättre, men svårare att skjuta in om man inte har tryckluft att blåsa igenom den med. Räddningspersonalen funderade en stund och kom med en bärbar kompressor. Då var kevlarlinan snart på plats. Nu skulle den bara fästas i roderbladet och till det fordras plastiskt stål. Vips! Så kom någon ur personalen med erforderliga tuber. Jag kunde bara konstatera att det verkligen var på rätt plats jag fått dessa problem och paddlade snart vidare med ett stort leende.
I varierande vindar kom jag snart ner mot Ystad och tänkte ta kurs mot Kåseberga. Skjutövningarna låg nere den dan, men givetvis varnades för tilltagande vind från ost. Utanför Ystad tyckte jag det började kännas lite vanskligt och girade in mot hamnen. Jag såg en bra landning mellan Gästhamnsbryggan och piren, men såg inte stenen som låg i min väg. Pang! Roderbladet hängde som ett lod under kajaken. Axeln för uppfällning av rodret hade gått av. Tur i oturen fanns en fartygstekniker i hamnen som hjälpte mig fixa till en ny.När jag sedan skulle montera denna liggandes på magen på bryggan knäckte jag ett revben, men rodret kom på plats. Strax efter att jag landat kom den väntade vinden med 13 m/sek och jag var egentligen glad att jag inte envisats med att försöka nå Kåseberga den dan.


Under min paddling "drabbades" jag av Värnamo Nyheters reporter Lina Alkner. (Jag är inte direkt förtjust i sådan uppmärksamhet av mina turer.) Hon hade propsat på att göra ett reportage om mig. Mest motvilligt samtyckte jag med tiden till att vi träffades. "Hon lät så himla käck i telefon" ursäktar jag mig med.
Hon kom till Ystad den dag jag låg inblåst. Reparerade rodret och knäckte revbenet. Med sig hade hon tidningens fotograf Christer Gallneby som trots objektet lyckades ta fina bilder. Det var inte utan att jag blev lite utsliten i ansiktet, men det var nog mest en känsla.
Åter till Lina! Tvärs över hamnen ringde hon mig och undrade var jag höll till. Jag vinkade och vinkade och faktiskt beskrev hur hon skuggade ögonen i sökande efter mig. Slutligen hittade hon en vinkande (med en kudde) toking i andra ändan av hamnen. Hennes frågor var många utan egentliga svar från mig. Men hur som lyckades hon faktiskt dra kontentan av det sagda och gjorde sitt reportage. Den dagen reportaget kom i tidningen - 31 maj - ringde vänner och skvallrade om Värnamo Nyheters artikel om mig. Samtliga refererade till den som mycket trevlig och med fina bilder. Allt helt i enligt min egen uppfattning. Lina hade gjort ett bra jobb som också var trevligt. Tack Lina! Kanske har min uppfattning ändrats om att bli intervjuad.
Här är en bild av Linas reportage och Christers bilder.


Eftersom jag låg inblåst i Ystad märkte jag inte mycket av det knäckta revbenet. I stället träffade jag andra som också låg inblåsta. Jag undrar just hur många som tog bilder på Pärl Ann. Under hela paddlingen har den väckt stort uppseende. Själv uppskattar jag hennes sjövärdighet. Jag känner mig trygg i kajaken och har aldrig paddlat en kajak som går så torrt i sjön. Trots bitvis hård sjö har jag avslutat dagarna lika torr som jag startat dem. Hittills är väl säkrast att tillägga.
När jag äntligen paddlade vidare var det en pina under första timmen. Jag hade svårt att skilja mellan smärtan i ryggen och i bröstkorgen varför jag faktiskt glömde att jag hade ett skadat revben och skyllde allt på ryggen. De följande dagarna smög jag igång på mornarna. Mot eftermiddagarna tog ofta smärtan över igen och det gav mig korta etapper. Det var först när jag märkte att jag vaknade på samma sätt som jag somnat som jag mindes skadan. Ett beteende som inte är likt mig, men jag sov gott. Jag avverkade sydkusten och passerade skjutfältet innan skjutningarna kom igång. Det gick trögt för mig. Bengt Larsson som paddlar sträckan för femte gången hade startat efter mig, men skulle snart vara i kapp mig. När jag låg i Skillinge kom han och vi fortsatte tillsammans. Redan vid Stens Huvud var dock jag tvungen stanna. Jag hittade n vik där förra gången och såg fram emot att få vila där igen. Bengt fortsatte och vi höll nästan daglig kontakt med varandra eftersom jag noterade hans positioner i den blogg jag själv använde. Där följde jag honom till målet i Haparanda.

Själv kan jag inte annat än påstå att jag haltade fram med korta dagsetapper, men kom med tiden förbi såväl Nogersund som St. Ekö och Torhamn.


Nogersund - St Ekö


Maskerad och avtäckt långfärdspaddlare

Viken vid Stens Huvud

Vid slipen i Skillinge

Av vädrets makt tvingades jag in mot Karlskrona. Jag kom att övernatta på segelklubben vid Dragsö för att följande dag i kämpig motvind paddla genom örlogshamnen och vidare mot Torhamn. Dagen efter rundade jag Torhamns udde, men tvingades in i Sandhamn och hoppades på svagare vind. Efter några timmar ansåg jag att jag kunde fortsätta, men tvingades in till land igen. Denna gång vid Björkhagens camping. Där såg jag ingen anledning att stanna för natten utan fortsatte sen eftermiddag utefter den steniga kusten upp mot Kristianopel. Inne bland stenarna var sjön från ost inte så grov. Jag hade ofta rodret uppe för att inte ta några risker, men väl på djupt vatten är det bekvämare att paddla med det nere. Jag hade just haft rodret uppdraget och skulle fälla ner det. Bevakade inkommande vågor och ser hur jag glider snett över en sten. I vågdalen satte jag kajaken hårt mot stenen och undrade hur det gått. Jag stannade vid Rönneskär där jag hittade en plats någorlunda i lä för tältet. När jag öppnade aktre lastlucka såg jag vattnet som kommit in. Kajaken hade spruckit när jag gick på stenen. Var det månne något undermedvetet som fick mig att köpa en lagningssats för epoxi? Den köpte jag i Ystad. I den fanns väv och tillsatser för att blanda spackel o lim. Nästa dag gick åt till att laga kajaken medan vinden rasade. Dagen därpå ville jag komma in till land åtminstone. Det var verkligen en pina att börja paddla igen, men vinden jag skulle mot gav mig ingen vila och jag beslöt att bryta min HBB-paddling.